Erik Madsen/DK

Danske Bloggen 1552 / Mer arkivbild och med kryckor.

Roskilde, den 28. november 2019.

En av de få fotografierna från min barndom. Fotograferad av min mamma efter att jag återvunnit min rörlighet som 7-åring. Vad hon inte visste här var att jag tappade den ytterligare ett par gånger innan jag fyllde 12. Sedan dess har jag lyckats utan kryckor tills jag fyllt 61 år i 2004, där jag frivilligt gick på "förtidspensionering". Idag är det igen med 2 kryckor.- that's life.

Jag fick ledgångsreumatism vid en tidpunkt då det inte var känt att barn kunde drabbas av den sjukdomen. Idag behandlas många barn i tid och undviker att bli handikappade.

Jeg skrev det här til Per-Erik på hans blogg:

Hej Per-Erik.
Fin berättelse som jag kan sätta mig in. Jag satt och skrev ett blogginlägg om min egen historia, men jag kommer då att vänta med att offenliggøre. Annars kanske man tror att jag bara skrev det på grund av ditt inlägg.

^

Från "Kysthospitalet" ved Refsnæs, Kalundborg.

Samme som mammas.

2019-11-28 19:24   Dubbelolle

Jag blir ledsen o rörd av din berättelse, inte lätt för en liten grabb att drabbas, tur att det ändå blev bra för dig med jobb familj o barn o barnbarn, må bedst. LO

Svar från Erik Madsen 2019-11-28 21:08

Hej LO - tak for dine venlige kommentarer og omsorg. Jo jeg har fået et udmærket og aktivt liv. Og som du skriver med både arbejde, kone og børn.
Hav det godt.
//Erik//

2019-11-28 20:31   Khalad

Det första som drar till sig min uppmärksamhet är lådkameran, inte olik den jag tog mina första bilder med. Läser sen din text och det är en stark berättelse som känns ända in i hjärtat. Du måste ha fått reumatismen väldigt tidigt eftersom du fick tillbaka rörelseförmågan vid 7? Fick du ingen behandling, alltså medicinering alls i början? Nu finns väl ett helt batteri av mediciner, även om effekten är väldigt individuell. En väldigt fin bild på fotoalbumet med dig på kryckor och jag kan tänka mig den väcker starka minnen, från 7-årsåldern minns man rätt mycket! Skönt att du ändå har klarat dig utan kryckor så länge, även om det är lätt att förstå att du nu blir begränsad på många sätt, inte minst med fotograferingen. Bra gjort att du fortsätter ändå! Tack för en fin och modig berättelse, många hälsningar/ Björn T

Svar från Erik Madsen 2019-11-28 22:07

Hej Björn - tack för mycket fina kommentarer.
Jag fick diagnosen reumatism när jag var 6 år gammal, men vid den tiden visste man inte att barn kunde få det. Läkaren på det lilla lokala sjukhuset i Nakskov var en kirurg och min mor berättade för mig att han var bäst på något som kunde opereras bort ! Man hade hört talas om en början polioepidemi runt om i Europa. Det kom dock först till DK 1952-53. Efter att ha legat passivt i en säng i tre månader överfördes jag till "Finsens institutet" i Köpenhamn, där jag behandlades med "Guldkur". Det var vår egen läkare vars fru hade reumatism, som fick mig överförd. Men det var för sent, jag fick mitt vänstra knä, fot och höft deformerad. Från Kalundborg på bilden kom jag direkt till "Gigtsanatoriet" i Skælskør, där jag var det enda barnet. Det var så tur att det fanns en kvinnlig patient på sjukhuset som var lärare och hon lärde mig att läsa, skriva och räkna! Sedan blev jag inlagd igen på Gigtsanatoriet och senast på "Ortopediskt sjukhus" i Köpenhamn - utskrivet med 2 kryckor som 12-åring. Jag kastade dem ett år senare och klarade det uten till vuxen ålderen (51-52 år).
Med många vänliga hälsningar från Erik.

2019-11-28 20:48   Sten Björklund

Fäster mig också vid bilden. Kan inte ha varit lätt att hamna på lasarett i den åldern. Man blir rörd av din berättelse. Hoppas ändå att du haft ett bra liv och att fortsättningen inte blir alltför besvärlig.
Sten

Svar från Erik Madsen 2019-11-28 21:15

Hej Stene - tack för dina omtänksamma kommentarer.
Det var svårast för mina föräldrar, särskilt min mamma. Jag har haft ett bra liv på alla sätt från jag var 12-13 år tills jag började få artros omkring 50 års ålder. Så när jag fyllt 61 år gick jag i pension och klarar mig bra med bra stöd och hjälp från min fru och familjen.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

2019-11-28 22:38   Gun-Inger Arvidsson

Ofta är det så med oss att vi har olika handikapp som har gjort att livets lina inte varit så rak som vi önskar den skall vara.
Helt klart vill tårar fylla mina ögon när jag ser bilden och läser din livsberättelse.
Du ser ändå så morsk ut och är en liten gullig kille.
Ibland tar barn olika saker på helt annat sätt än vi vuxna tror.

Jag önskar dig en skön fredag för kanske kommer solen
Hälsningar
Gun-Inger

Svar från Erik Madsen 2019-11-28 23:31

Hej Gun-Inger - tak for fine kommentarer. Du har helt ret, børn oplever og tager situationer meget anderledes end de voksne. De fleste tilpasser sig hurtigt.
Med mange venlige hilsener fra Erik.
PS: "Morsk" var et nyt ord til min svensk/danske ordbog.

2019-11-29 01:14   Wolfgang

Det var sorgligt att läsa! Men Du är en kämpe, och det är trevligt att se Dina bilder och att Du är glad att ha en sådan fin hobby!
Trevlig helg!
Wolfgang

Svar från Erik Madsen 2019-11-29 11:42

Hej Wolfgang - tack för dina vackra och varma kommentarer.
Ja, tack vare min MiniCrosser kommer jag nemt runt och fotografera i min stad. Det är naturligtvis lite svårt, här i den mörka, kalla och våta säsongen.
Med vänliga hälsningar kommer du från Erik.

2019-11-29 14:03   gunte

En känslosam berättelse om din barndom..anande inte att det varit så illa. Kul ändå att du haft ett gott liv med veteranbilar, familj och foto mm..
Du är en kämpe..
Med vänlig hälsning/Gunte..

Svar från Erik Madsen 2019-11-29 16:14

Hej Gunte - tack för dina fina ord.
Mitt blogginlägg var inte att man skulle tycke synd om mig, men de många snygga och omtänksamma orden, värma naturligtvis. Min ursprungliga åsikt med inlägget var att berätta hur få bilder som fanns från min barndom. Jag undrade om jag skulle visa just denna bild, men då jag läste Per-Eriks inlägg medan jag skrev min egen och det avgjorde saken för mig.
Med många vänliga hälsningar från Erik.

gunte 2019-11-29 20:58

Så klart det inte var tänkt så...
När det gäller bilder från barndomen är det lika illa här också..
inte så värst mycket bilder alltså, hade varit kul med lite fler..
Med det fotades inte så mycket hemma då.